The Story..

"Att helt plötsligt stå inför situationen att behöva ändra kurs i Livet gjorde att jag valt att skriva. Att få dela med mig av min berättelse kan ge kunskap till andra för att skapa förståelse för hur det är att leva med en tuff diagnos. Dela gärna med dig till någon du tror behöver läsa, eller ta del av mina ord själv. Ingen vet hur morgondagen ser ut"... Carpe Diem! Du öppnar första kapitlet i storyn Lördagen 6 September 2014..

lördag 5 mars 2016

DTLTFKOAH


Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att den man jag skulle gifta mig med var Ove Rytter, hade jag förmodligen trott att personen var tokig. 

Om någon hade sagt till mig för 10 år sedan att jag inom en snar framtid skulle vara sådär nära döden att man känner Liemannens andedräkt flåsa i nacken, hade jag förmodligen använt onda ögat - med den där riktigt svarta blicken - och avfärdat tanken som helt omöjlig. 

Nu råkar det ju även vara så, att jag med facit på hand kan säga att om det är någonting jag har stenkoll på numer, är att ingen - INGEN vet hur morgondagen ser ut. 

När jag var liten hade jag givetvis en idealbild över det jag trodde var Livet. Att man säkert skulle leva länge och lycklig, träffa den stora Kärleken och leva lycklig till Sagans sista kapitel. Helst i ett rosa slott och totalt oberoende. Alltså oberoende av orosmoment, dålig ekonomi, befriad från bekymmer och sjukdomar. Fast allt det där sistnämnda fanns ärligt talat, nog inte ens med. 

Jag är för det mesta HELT befriad från oro, rädslor och ältande, har jag tacksamt konstaterat.  I alla fall numer. Jag tror dock att jag hade ett ält-glapp under några år i min ungdom då jag ägnade en hel del tid åt att oroa mig för saker som faktiskt inte ens hade hänt. För precis så är det ju. De flesta som lider av oro och ångest har det ofta för saker som inte hänt. Man oroar sig för det som SKULLE kunna hända. Suck liksom. Snacka om HELT bortkastad energi. Jag har också haft slängar av det där. Ägnat sömnlösa nätter åt att oroa mig. För massor av märkliga saker.... som faktiskt aldrig har hänt. Det jag ALDRIG ägnat en enda orostanke över var just min hälsa då jag skött den mer än väl.

Det jag inte heller oroade mig för var att hitta den rätta. The ONE, the MAN in my life. Anledningen till det var att jag var rätt klar över att det inte skulle hända. När man kring 45 års ålder kysst några grodor. Egentligen rätt bra grodor. Fast inte för mig. 

Tänk om jag, som barn - en liten spirande organism,  förstått att Livet förberedde sig att ge mig det jag önskat och haft som mål redan som liten. MEN inte förrän jag själv var redo. 
Alla händelser, möten och prövningar kanske skedde av just den anledningen. 
Att tålmodigt ge organismen näring så den får mogna långsamt och fulländat. 
Inte stressa fram och försöka påskynda Livet. Att vara och leva i nuet!

Jag tror på karma. Jag tror på det en del kallar ödet. Jag är övertygad om att allt händer av en anledning, även sjukdomar och kriser. När jag tänker efter har min livsväg varit kantad av många sådana och gjort mig till den jag är idag. Stark, envis och en genuin framåtsträvare. Jag lovade mig själv under en tuff tid i Livet att ALDRIG se tillbaka. Förutom på de fina, positiva minnen som också skapat och berikat, men efter den dagen har jag aldrig ägnat tid åt ältande och grubblande över Livets surdegar. 

När jag och O möttes för att skapa en gemensam Livsväg var vi båda rätt luttrade. Rika på erfarenheter och väldigt klara över vad vi INTE ville ha ut av Livet, med flera avslutade förhållanden bakom oss. Vi var båda ganska övertygade om att inte inleda några fler relationer. I alla fall inte på väldigt länge. Egentligen inte för att slicka några sår eller för att ägna tid åt att vara bitter, utan precis tvärtom. Ägna ALL tid till oss själva och de som fanns närmast - barn, vänner och familj. Och att bara fokusera på positiva, glädjebringande upplevelser som GER energi. Inte bara tar...

Vi hade båda ett förflutet där karriären flutit på och framgångarna varit ett faktum. Och där kontentan också varit att man konstaterat att man som organism, är rätt komplicerad. I all enkelhet. 

När våra vägar möttes och våra själar enades i en nyfiken, stark Kärlek - uppstod en magisk känsla av att bli hel. 35 år efter vårt första möte. Och inse att det är först när två hela människor möts som det blir på riktigt. Man fyller inte ett hål, man blir ingens saknade pusselbit. Man står plötsligt inför en fas i Livet där man är redo att möta någon som gjort samma resa. 

Att finnas för varann och lägga grunden för Kärlek. Att mötas. Naken och uppriktig, så som man är och blivit. 
I kropp, hjärta och tankar. Under de sex år vi levt tillsammans har vi nogsamt och respektfullt hittat alla varandras sidor. Vi har levt i enorm lust men även i extrem nöd - där vi kastats mellan de kärleksfulla rosa molnen och dödsskuggans dalar. 

Idag är det självklarheter. Att jag och min älskade O är "meant to be". För alltid. Precis som känslan jag har i mitt hjärta. Att den resa jag gjort och gör med min sjukdom, har varit en del av MIN mening med Livet. Jag hade inte velat haft den ogjord. Jag är övertygad om att det finns en mening med det med. 

Alla insikter skapar tankar. Just denna Tanke väcktes tidigt. Redan efter vårt första år. Tanken på de där insikterna som blivit vårt Livscitat. Det var O som skrev ned orden som sedan växte till en önskan om att föreviga i form av en tatuering. Nu ska tanken bli handling. 
Den ska sitta på den vänstra armen, på underarmens utsida. Vi har burit mantrat som ett smycke under en tid för att smaka på känslan..

DTLTFKOAH - Det tar längre tid för komplicerade organismer att helas. 

Snart på en arm nära dig.. 

Can´t wait

Love /Cat 

Inga kommentarer:

Bloggarkiv